1. Jag behöver inte dra mig till minnes någonting så länge det håller sig borta.
2. Jag klarar mig utan minnen om jag inte har för avsikt att återskapa världen.
3. Att skapa kräver en arkitektonisk välvilja.
4. Hur sammanhang kan göras synliga. Klä dem i färger, ge dem form och slutligen, om det är nödvändigt, uttala dem med darrande röst.
5. Vad är det för mening att skapa det redan skapade? En fråga om själslig logistik och praktiskt sinnelag.
6. Det finns ingen motsättning mellan det bildliga och det språkliga. Bara val att göra.
7. Kan en människa återskapa sig själv från grunden?
8. Om det skapande flödet. Det sinar fort när jag närmar mig. Kanske mer en fråga om att ana dess närvaro, då tycks det bestå i korta stunder, till och med minuter.
9. Enligt Bachelard är poesin ett frihetsfenomen. Men ordet poesi är också en sluten frihet som begränsar ordets omättliga strävan efter rymd. Varje ord är sitt eget fängelse. Men varje ord bär även sin frihet. Ack, paradoxer. Ibland önskar jag att ni lämnade mig ifred.
10. Jag ser berättelserna, men lyfter inte pennan. De passerar förbi, någon annan infångar dem och ger dem liv. En motsägelsefull förflyttning men en dialog trots allt, mellan människa och människa. Det hindrar mig inte från att känna avund. Bäst att omvandla det svarta till nya berättelser.
11. Jag vill inte ge efter för poesin. Jag vill hålla hårt om berättelserna och bilderna.
12. Jag behöver formulera en tes, ett credo, en stämpel. Den ska innefatta allt och ingenting. Dessutom så simpelt formulerad att jag faktiskt kan förstå den.
13. Kanske ordens rigiditet har något att lära mig om rörelse?
14. Böcker måste läsas. Ser fram emot biografin om Nietzsche. Död? Ja. Levande? Alltid.
15. Drömbilderna förändras. De förflyttar sig från någonting som ägt rum till något som är.
16. Jag noterar att poesin fortfarande är mitt vita fält. Poesi skapar alltför abstrakta bilder i mig. Jag har svårt att förhålla mig tydlig. Jag frånvaras i dikterna. De fattas mig, som Astrid skrev när SkallePer dog.
17. Det finns något i de olika berättarperspektiven som fascinerar mig. Att hitta den vinkel, det perspektiv som är minst synligt. Jag kan stanna vid en obetydlig detalj och lyfta den till det väsentliga, till självklarhet.
18. Ännu en dag har förflutit i ett tillstånd av skrivande utan att jag skrivit ett enda ord.
19. Jag anar att jag besinningslöst väljer ett tema att skriva utifrån för att det viktiga ska uppenbara sig. Att en bok egentligen ska skriva sig själv. De tomma raderna säger något annat.
20. Att veta upphäver frågan om att begripa. Det är likafullt inte nödvändigt att veta för att leva.
21. Jag låter fragment av värde gå till spillo. Varje ögonblick måste användas som stora segel till skapande. Vad som skapas spelar mindre roll. Låt blodet koka, eller dö uttorkad.
22. Det engelska ordet för lågtryck är depression. På något vis ett ärligare begrepp än sin mörka motsvarighet.
23. De mörkrädda måste beträda ljusets landskap. Annars inget annat än transparens.
24. Jag nynnar en sång men minnet av musik är flyktigt som ett fjäderdun. Redan borta. Bara ett ackord som klingar ut.
25. Jag ser in i ett ansikte, vilket som, imaginärt eller verkligt, och läser det jag skrivit. Jag behöver upptäcka resultatet av mina ansträngningar, få dem återspeglade.
26. Låt aldrig skulden överstiga det mänskliga kapitalet.
27. Eftertrakta det som aldrig kan bli eller förverkligas i ett enda syfte; bekräftelse. När det är bekräftat, lämna allt. Jag har förmodligen sårat någons intentioner.
28. (Till min dotter) Varje människa måste utforska sin själs gåtor på egen hand. Jag måste göra min faderskompass obrukbar så att den visar möjligheterna.
29. Finns det ett ansikte som inte låter sig beskrivas?
30. Det finns en ansats som behöver hoppet. Språnget in i mörkret.
31. När skrivandet tar paus - är det ett tillstånd av vanmakt eller hopp? Källorna fylls på, men jag kan inte behålla, jag är inte längre intakt. Jag fäktar med mina armar för att hålla tillbaka, men det går inte. Händerna får inget grepp om spillet. Men vad är viktigt? Det som går förlorat eller havet som växer under mina fötter?
32. Allt växer.
33. Hur många gånger måste jag återkalla mina tankar innan de stillar sig till ett monument?
34. Varje monument vittrar dock sönder oavsett vad som härdar dess givakt.
2. Jag klarar mig utan minnen om jag inte har för avsikt att återskapa världen.
3. Att skapa kräver en arkitektonisk välvilja.
4. Hur sammanhang kan göras synliga. Klä dem i färger, ge dem form och slutligen, om det är nödvändigt, uttala dem med darrande röst.
5. Vad är det för mening att skapa det redan skapade? En fråga om själslig logistik och praktiskt sinnelag.
6. Det finns ingen motsättning mellan det bildliga och det språkliga. Bara val att göra.
7. Kan en människa återskapa sig själv från grunden?
8. Om det skapande flödet. Det sinar fort när jag närmar mig. Kanske mer en fråga om att ana dess närvaro, då tycks det bestå i korta stunder, till och med minuter.
9. Enligt Bachelard är poesin ett frihetsfenomen. Men ordet poesi är också en sluten frihet som begränsar ordets omättliga strävan efter rymd. Varje ord är sitt eget fängelse. Men varje ord bär även sin frihet. Ack, paradoxer. Ibland önskar jag att ni lämnade mig ifred.
10. Jag ser berättelserna, men lyfter inte pennan. De passerar förbi, någon annan infångar dem och ger dem liv. En motsägelsefull förflyttning men en dialog trots allt, mellan människa och människa. Det hindrar mig inte från att känna avund. Bäst att omvandla det svarta till nya berättelser.
11. Jag vill inte ge efter för poesin. Jag vill hålla hårt om berättelserna och bilderna.
12. Jag behöver formulera en tes, ett credo, en stämpel. Den ska innefatta allt och ingenting. Dessutom så simpelt formulerad att jag faktiskt kan förstå den.
13. Kanske ordens rigiditet har något att lära mig om rörelse?
14. Böcker måste läsas. Ser fram emot biografin om Nietzsche. Död? Ja. Levande? Alltid.
15. Drömbilderna förändras. De förflyttar sig från någonting som ägt rum till något som är.
16. Jag noterar att poesin fortfarande är mitt vita fält. Poesi skapar alltför abstrakta bilder i mig. Jag har svårt att förhålla mig tydlig. Jag frånvaras i dikterna. De fattas mig, som Astrid skrev när SkallePer dog.
17. Det finns något i de olika berättarperspektiven som fascinerar mig. Att hitta den vinkel, det perspektiv som är minst synligt. Jag kan stanna vid en obetydlig detalj och lyfta den till det väsentliga, till självklarhet.
18. Ännu en dag har förflutit i ett tillstånd av skrivande utan att jag skrivit ett enda ord.
19. Jag anar att jag besinningslöst väljer ett tema att skriva utifrån för att det viktiga ska uppenbara sig. Att en bok egentligen ska skriva sig själv. De tomma raderna säger något annat.
20. Att veta upphäver frågan om att begripa. Det är likafullt inte nödvändigt att veta för att leva.
21. Jag låter fragment av värde gå till spillo. Varje ögonblick måste användas som stora segel till skapande. Vad som skapas spelar mindre roll. Låt blodet koka, eller dö uttorkad.
22. Det engelska ordet för lågtryck är depression. På något vis ett ärligare begrepp än sin mörka motsvarighet.
23. De mörkrädda måste beträda ljusets landskap. Annars inget annat än transparens.
24. Jag nynnar en sång men minnet av musik är flyktigt som ett fjäderdun. Redan borta. Bara ett ackord som klingar ut.
25. Jag ser in i ett ansikte, vilket som, imaginärt eller verkligt, och läser det jag skrivit. Jag behöver upptäcka resultatet av mina ansträngningar, få dem återspeglade.
26. Låt aldrig skulden överstiga det mänskliga kapitalet.
27. Eftertrakta det som aldrig kan bli eller förverkligas i ett enda syfte; bekräftelse. När det är bekräftat, lämna allt. Jag har förmodligen sårat någons intentioner.
28. (Till min dotter) Varje människa måste utforska sin själs gåtor på egen hand. Jag måste göra min faderskompass obrukbar så att den visar möjligheterna.
29. Finns det ett ansikte som inte låter sig beskrivas?
30. Det finns en ansats som behöver hoppet. Språnget in i mörkret.
31. När skrivandet tar paus - är det ett tillstånd av vanmakt eller hopp? Källorna fylls på, men jag kan inte behålla, jag är inte längre intakt. Jag fäktar med mina armar för att hålla tillbaka, men det går inte. Händerna får inget grepp om spillet. Men vad är viktigt? Det som går förlorat eller havet som växer under mina fötter?
32. Allt växer.
33. Hur många gånger måste jag återkalla mina tankar innan de stillar sig till ett monument?
34. Varje monument vittrar dock sönder oavsett vad som härdar dess givakt.
