1. Jag behöver inte dra mig till minnes någonting så länge det håller sig borta.
2. Jag klarar mig utan minnen om jag inte har för avsikt att återskapa världen.
3. Att skapa kräver en arkitektonisk välvilja.
4. Hur sammanhang kan göras synliga. Klä dem i färger, ge dem form och slutligen, om det är nödvändigt, uttala dem med darrande röst.
5. Vad är det för mening att skapa det redan skapade? En fråga om själslig logistik och praktiskt sinnelag.
6. Det finns ingen motsättning mellan det bildliga och det språkliga. Bara val att göra.
7. Kan en människa återskapa sig själv från grunden?
8. Om det skapande flödet. Det sinar fort när jag närmar mig. Kanske mer en fråga om att ana dess närvaro, då tycks det bestå i korta stunder, till och med minuter.
9. Enligt Bachelard är poesin ett frihetsfenomen. Men ordet poesi är också en sluten frihet som begränsar ordets omättliga strävan efter rymd. Varje ord är sitt eget fängelse. Men varje ord bär även sin frihet. Ack, paradoxer. Ibland önskar jag att ni lämnade mig ifred.
10. Jag ser berättelserna, men lyfter inte pennan. De passerar förbi, någon annan infångar dem och ger dem liv. En motsägelsefull förflyttning men en dialog trots allt, mellan människa och människa. Det hindrar mig inte från att känna avund. Bäst att omvandla det svarta till nya berättelser.
11. Jag vill inte ge efter för poesin. Jag vill hålla hårt om berättelserna och bilderna.
12. Jag behöver formulera en tes, ett credo, en stämpel. Den ska innefatta allt och ingenting. Dessutom så simpelt formulerad att jag faktiskt kan förstå den.
13. Kanske ordens rigiditet har något att lära mig om rörelse?
14. Böcker måste läsas. Ser fram emot biografin om Nietzsche. Död? Ja. Levande? Alltid.
15. Drömbilderna förändras. De förflyttar sig från någonting som ägt rum till något som är.
16. Jag noterar att poesin fortfarande är mitt vita fält. Poesi skapar alltför abstrakta bilder i mig. Jag har svårt att förhålla mig tydlig. Jag frånvaras i dikterna. De fattas mig, som Astrid skrev när SkallePer dog.
17. Det finns något i de olika berättarperspektiven som fascinerar mig. Att hitta den vinkel, det perspektiv som är minst synligt. Jag kan stanna vid en obetydlig detalj och lyfta den till det väsentliga, till självklarhet.
18. Ännu en dag har förflutit i ett tillstånd av skrivande utan att jag skrivit ett enda ord.
19. Jag anar att jag besinningslöst väljer ett tema att skriva utifrån för att det viktiga ska uppenbara sig. Att en bok egentligen ska skriva sig själv. De tomma raderna säger något annat.
20. Att veta upphäver frågan om att begripa. Det är likafullt inte nödvändigt att veta för att leva.
21. Jag låter fragment av värde gå till spillo. Varje ögonblick måste användas som stora segel till skapande. Vad som skapas spelar mindre roll. Låt blodet koka, eller dö uttorkad.
22. Det engelska ordet för lågtryck är depression. På något vis ett ärligare begrepp än sin mörka motsvarighet.
23. De mörkrädda måste beträda ljusets landskap. Annars inget annat än transparens.
24. Jag nynnar en sång men minnet av musik är flyktigt som ett fjäderdun. Redan borta. Bara ett ackord som klingar ut.
25. Jag ser in i ett ansikte, vilket som, imaginärt eller verkligt, och läser det jag skrivit. Jag behöver upptäcka resultatet av mina ansträngningar, få dem återspeglade.
26. Låt aldrig skulden överstiga det mänskliga kapitalet.
27. Eftertrakta det som aldrig kan bli eller förverkligas i ett enda syfte; bekräftelse. När det är bekräftat, lämna allt. Jag har förmodligen sårat någons intentioner.
28. (Till min dotter) Varje människa måste utforska sin själs gåtor på egen hand. Jag måste göra min faderskompass obrukbar så att den visar möjligheterna.
29. Finns det ett ansikte som inte låter sig beskrivas?
30. Det finns en ansats som behöver hoppet. Språnget in i mörkret.
31. När skrivandet tar paus - är det ett tillstånd av vanmakt eller hopp? Källorna fylls på, men jag kan inte behålla, jag är inte längre intakt. Jag fäktar med mina armar för att hålla tillbaka, men det går inte. Händerna får inget grepp om spillet. Men vad är viktigt? Det som går förlorat eller havet som växer under mina fötter?
32. Allt växer.
33. Hur många gånger måste jag återkalla mina tankar innan de stillar sig till ett monument?
34. Varje monument vittrar dock sönder oavsett vad som härdar dess givakt.
2. Jag klarar mig utan minnen om jag inte har för avsikt att återskapa världen.
3. Att skapa kräver en arkitektonisk välvilja.
4. Hur sammanhang kan göras synliga. Klä dem i färger, ge dem form och slutligen, om det är nödvändigt, uttala dem med darrande röst.
5. Vad är det för mening att skapa det redan skapade? En fråga om själslig logistik och praktiskt sinnelag.
6. Det finns ingen motsättning mellan det bildliga och det språkliga. Bara val att göra.
7. Kan en människa återskapa sig själv från grunden?
8. Om det skapande flödet. Det sinar fort när jag närmar mig. Kanske mer en fråga om att ana dess närvaro, då tycks det bestå i korta stunder, till och med minuter.
9. Enligt Bachelard är poesin ett frihetsfenomen. Men ordet poesi är också en sluten frihet som begränsar ordets omättliga strävan efter rymd. Varje ord är sitt eget fängelse. Men varje ord bär även sin frihet. Ack, paradoxer. Ibland önskar jag att ni lämnade mig ifred.
10. Jag ser berättelserna, men lyfter inte pennan. De passerar förbi, någon annan infångar dem och ger dem liv. En motsägelsefull förflyttning men en dialog trots allt, mellan människa och människa. Det hindrar mig inte från att känna avund. Bäst att omvandla det svarta till nya berättelser.
11. Jag vill inte ge efter för poesin. Jag vill hålla hårt om berättelserna och bilderna.
12. Jag behöver formulera en tes, ett credo, en stämpel. Den ska innefatta allt och ingenting. Dessutom så simpelt formulerad att jag faktiskt kan förstå den.
13. Kanske ordens rigiditet har något att lära mig om rörelse?
14. Böcker måste läsas. Ser fram emot biografin om Nietzsche. Död? Ja. Levande? Alltid.
15. Drömbilderna förändras. De förflyttar sig från någonting som ägt rum till något som är.
16. Jag noterar att poesin fortfarande är mitt vita fält. Poesi skapar alltför abstrakta bilder i mig. Jag har svårt att förhålla mig tydlig. Jag frånvaras i dikterna. De fattas mig, som Astrid skrev när SkallePer dog.
17. Det finns något i de olika berättarperspektiven som fascinerar mig. Att hitta den vinkel, det perspektiv som är minst synligt. Jag kan stanna vid en obetydlig detalj och lyfta den till det väsentliga, till självklarhet.
18. Ännu en dag har förflutit i ett tillstånd av skrivande utan att jag skrivit ett enda ord.
19. Jag anar att jag besinningslöst väljer ett tema att skriva utifrån för att det viktiga ska uppenbara sig. Att en bok egentligen ska skriva sig själv. De tomma raderna säger något annat.
20. Att veta upphäver frågan om att begripa. Det är likafullt inte nödvändigt att veta för att leva.
21. Jag låter fragment av värde gå till spillo. Varje ögonblick måste användas som stora segel till skapande. Vad som skapas spelar mindre roll. Låt blodet koka, eller dö uttorkad.
22. Det engelska ordet för lågtryck är depression. På något vis ett ärligare begrepp än sin mörka motsvarighet.
23. De mörkrädda måste beträda ljusets landskap. Annars inget annat än transparens.
24. Jag nynnar en sång men minnet av musik är flyktigt som ett fjäderdun. Redan borta. Bara ett ackord som klingar ut.
25. Jag ser in i ett ansikte, vilket som, imaginärt eller verkligt, och läser det jag skrivit. Jag behöver upptäcka resultatet av mina ansträngningar, få dem återspeglade.
26. Låt aldrig skulden överstiga det mänskliga kapitalet.
27. Eftertrakta det som aldrig kan bli eller förverkligas i ett enda syfte; bekräftelse. När det är bekräftat, lämna allt. Jag har förmodligen sårat någons intentioner.
28. (Till min dotter) Varje människa måste utforska sin själs gåtor på egen hand. Jag måste göra min faderskompass obrukbar så att den visar möjligheterna.
29. Finns det ett ansikte som inte låter sig beskrivas?
30. Det finns en ansats som behöver hoppet. Språnget in i mörkret.
31. När skrivandet tar paus - är det ett tillstånd av vanmakt eller hopp? Källorna fylls på, men jag kan inte behålla, jag är inte längre intakt. Jag fäktar med mina armar för att hålla tillbaka, men det går inte. Händerna får inget grepp om spillet. Men vad är viktigt? Det som går förlorat eller havet som växer under mina fötter?
32. Allt växer.
33. Hur många gånger måste jag återkalla mina tankar innan de stillar sig till ett monument?
34. Varje monument vittrar dock sönder oavsett vad som härdar dess givakt.
7 kommentarer:
Intresserad av credo nr 7 då det föder följdfrågan : kan en människa dekonstruera vad hon redan är ?
Intressant fråga. Är det möjligt att utvecklas baklänges? Dekonstruktionen måste bygga på vattentäta skott så att man del efter del kan stänga av det man inte längre vill vara. Kanske.
Credo – spegling
1. Det som varit finns inte
2. Minnen är din ryggsäck
3. Du kan vad du kan
4. Penna, röst eller spade, det är bara att välja
5. Din värld är du
6. Det finns inga fria val, valet utgår endast från ditt liv
7. Vem är detta du kallar jag
8. Skapande – när är du klar
9. Du är lika begränsad som öppen
10. Fantasi är barnet i dig – och ett liv
11. Och förgängligheten gör
12. Var sak vet sin plats – ibland flyttar det sig
13. Det kommer och går – så naturligt
14. Nietzsche är död – och…
15. Du är din egen verklighet
16. Du är – även andra är
17. En mask arbetar, hönan passerar och borta är…
18. Vad som är skrivet är skrivet
19. Sökandet fullföljs
20. Du lever och gör vad…
21. Vi dör – tids nog!
22.
23.
24.
25. Dina barndomsminnen bleknar
26. Du söker bekräftelse
27.
28. Du är kanske far – och urmodern skrattar
29. Du föddes – vem är du egentligen?
Kjell ”Ludde” Lundin
Ja, det är speglingar men också riktningar. Eller sökandet efter riktningar. Men det finns ingen manual till själens mystik. Vi bara är - och inget mer. Tack för dina kommentarer!
Riktning är bra, ibland också nödvändig. Vi blir lätt ivriga och ibland handlar vi som getingstungna skrikande apor…
Själv börjar jag allt mindre undra över frågan om själens mystik. Tidigare upptog den säkert större del av min tid att söka efter intellektuella och poetiska svar, men nu anser jag att det ger mer att närvara i det nuvarande ögonblicket då jag andas, älskar, sover och arbetar.
Ludde
För min del pågår sökandet efter riktningen hela tiden. Kompassen vägra att hålla sig stilla. Jag avundas dig din närvaro i ögonblicket. Gott att höra. Det fick mig att redigera sista stycket på Vattenhundar. Kunde inte låta bli. Var god läs.
Så gott Mats …, och när José väljer att släppa taget för att dö så är det sannerligen en vald riktning i ett sista ögonblick av nuet!
Det är mörkt och vackert!
Skicka en kommentar